Mamma, snälla ät...jag vill inte att du ska dö...
Man tror att barn inte ser och inte lägger märke till saker och ting. Man tror att man kan dölja det mesta för dem, men de är inte dumma på något sätt.
"Jag ser och hör allt.." hur många föräldrar säger inte dessa ord till sina barn? De flesta skulle jag nog vilja påstå... Faktum är det att även barn ser och hör allt, värst av allt är att de även immiterar allt de ser. Min ständiga oro är att de ska immitera det jag gör när det kommer till maten. Ja, jag ger givetvis mina barn mat, de får frukost, lunch och middag, självklart...även mellanmål däremellan...men jag äter i princip aldrig med dem. På sin höjd att jag kan sätta mig ner och äta middag med dem, men även denna uteblir ibland.
De ser att jag har gått ner i vikt och kommentarerna från barnen har börjat komma allt oftare. "Varför sticker benen ut på dig?" "Men herre gud mamma....du är ju jätte smal" "Varför syns benen på dig mamma men inte på mig?" "Mamma, vad är det där för något?" och så pekar de på något som sticker ut någonstans. Jag väger mindre än min 10 åring, jag väger nästan lika mycket som min 9 åring, jag hittar inte kläder i affären längre. Jag orkar inte göra mycket och skulle det gå så hade jag legat ner hela dagarna och inte rört mig ur fläcken.
Jag vill inte dö, jag vill se mina barn växa upp. Jag har massa saker kvar i livet som jag vill utföra. Jag vill engagera mig politiskt, jag vill jobba med det jag är utbildad till för jag älskar mitt jobb. Jag vill även starta eget och resa världen runt...det finns massa saker jag vill göra. Men på något sätt är det något som har borrat sig in i min hjärna och motivationen till att göra en förändring är bortblåst. Jag vill inte äta! Jag ser ingen som helst anledning till det och själva tanken på mat är direkt motbjudande. Ironiskt nog så älskar jag mat, jag älskar att laga mat och gör det mer än gärna, men det ska helt enkelt inte in i min kropp, det får bara inte hända.
Varför? Jag vet faktiskt inte...men jag jobbar på det.
I måndags blev jag akut inkallad till ABC-kliniken (anorexi och bulemicenter). Jag blev hotad med att om jag inte infinner mig där och då så kommer jag läggas in, med tvång! Jag vägdes i onsdags också och fick veta att jag väger någonstans mellan 42-43 kg, varav jag även nu är insatt på näringsdrycker. Jag går dit och äter och pratar och ja...det är fruktansvärt...jag hatar varje sekund jag är där och jag ser det som direkt kränkande...men jag gör det. Vem gör jag det för? Jag gör det för min familj...
