Här kommer det...
Vad ska man säga? Vart ska man börja? Finns det några förklaringa över huvud taget? Har jag någon att skylla på? Känns det ens bättre om det finns någon att skylla på? Behöver jag det?
Frågorna är många i mitt huvud och de rusar runt hela tiden...i mitt huvud som sagt men även folk utifrån. Jag orkar inte med det längre, orkar inte höra några fler frågor och jag undviker dem till varje pris.
"Men gud vad du har gått ner i vikt, gå hem och ät, detta är inte bra!" Hur många gånger har man inte hört det, man ler och skyller på värmen, stressen, 4 barn varav en sjövild ettåring...ingen går på det...man får menande blickar, omyndigförklarande blickar och så skäms man...igen...
Jag vägdes idag, för första gången på nästan en månad, hade gått ner igen...väger rund 43 kg och jag blir nu insatt på näringsdrycker...ja, ni läste rätt..näringsdryck...och hot om att om jag inte börjar gå upp i vikt så läggs jag in. Läggas in? Jag? Aldrig i livet, jag är 38 år och har 4 barn, jag läggs inte in någonstans...
Men så ser min verklighet ut just nu...jag är mamma och jag har ätstörningar, sägs det...jag accepterar inte det och jag blir bara irriterad av få höra det. Jag skriver detta och har startat denna blog i hopp om att det ska hjälpa mig att bearbeta detta. Jag kommer alltid vara anonym och jag kommer aldrig lägga ut några som helst bilder på mig eller någon i min omgivning...läs, eller läs inte...detta är något som är till för mig själv i första hand.
Kram
